Det finns inga ord som kan beskriva den här smärtan

Men ändå vill jag försöka. Jag vill använda mina ord och mina bilder för att säga något fint om mitt älskade lilla troll som inte finns hos mig längre. Det gick så fort att hjärtat inte riktigt har hunnit med, ångesten går i vågor varvat med tomhet och små frister då jag kan tänka på andra saker. Men den kommer alltid tillbaka.

Igårkväll höll jag Trollan i min famn då hon somnade in och lämnade livet för nästa äventyr.

Det är väldigt tomt här hemma nu, trots att jag fortfarande har Selma. Trollan var alltid mer aktiv, social, närgången och nyfiken. Pratsam. Nu är hon borta för alltid, och jag vet inte riktigt hur jag ska gå vidare. Gårdagen gick så fort och mitt hjärta hann inte riktigt med. Hon var så frisk, ända in i det sista, och 2,5år är ingen ålder för en innekatt som fått bra mat och aldrig haft problem. Det här kom som en blixt från en klar himmel.

♥ ♥ ♥ ♥

När jag kom in till veterinären med henne igår morse såg/kände han inget fel när han undersökte henne, men vi tog två röntgenbilder för att kolla om tarmen var blockerad. Vanligtvis är det ju magen/tarmen det är fel på när ett djur kräks. det fanns inget i tarmen, men den ena njuren var väldigt liten och den andra väldigt stor. Vi tog blodprov och jag fick vänta en stund på att de skulle analyseras.
När jag sedan blev kallad att tala med veterinären igen tog det flera minuter innan jag förstod vad han sa och tårarna började komma. Trollans njurvärden, restprodukterna av proteinnedbrytningen som ska filtreras ur blodet av njurarna, var så höga att de låg på gränsen till vad maskinen kunde läsa av, och det fanns inget att göra. Veterinären rådde mig att låta henne somna in.

Hon fick stanna på kliniken med dropp, anti-illamåendemedicin och smärtstillande under eftermiddagen så att de kunde göra ett ultraljud och titta lite närmare på njurarna. Jag gick till två av mina lektioner som med ludd i hjärnan. Inget kändes verkligt och jag pendlade mellan förtvivlan och förnekelse. Veterinären ringde mig lite efter fyra och sa att det tyvärr inte fanns något att göra.
Den lilla njuren var i princip bara ärrvävnad, om den någonsin hade fungerat så var det länge sedan den slutade med det. Det går ju bra att leva med en njure, men hon hade ju aldrig varit sjuk, bara lite glupsk och glad i att tugga på saker och därav ibland kräkts, så jag hade aldrig misstänkt att något var fel och att hon kanske hade behövt specialmat för att få ett lite längre liv. Katter gömmer ju all smärta tills det helt enkelt inte går längre. Den stora njuren, den enda Trollan alltså haft under lång tid/hela sitt liv, den var extremt inflammerad och på väg att gå samma öde till mötes som den lilla redan gjort. Det fanns inget att göra, ingen medicin att ge, och man sätter inte en katt på dialys.

Veterinären hade redan sagt det vid lunchen när jag lämnade henne på kliniken, så jag hade ju såklart tänkt på det. Hade planerat att kanske ta hem henne över natten för att säga hej då hemma och så fara in idag på morgonen för att låta henne somna. Men ju mer jag tänkte på en natt full av nedräkning och uppskjutning av det oundvikliga, desto mer förstörd blev jag. Det skulle bara ha varit för min skull, mitt älskade lilla troll skulle inte känna av något mer än att hon var sjuk och jag stressade henne med resor fram och tillbaka mellan hemma och kliniken. Och då skulle jag vara totalt förstörd under hela den här dagen.

Korken följde med mig till kliniken, jag orkade inte köra själv, och jag träffade veterinären igen. Jag frågade ut honom om allt, hur njurarna funkade, vad som var trasigt… Jag grep efter det sista halmstrået att något skulle kunna göras. Men det fanns inget. Hennes kropp var oåterkalleligt trasig.

Att dö av njursvikt är en lång och plågsam död för en katt. Slemhinnorna i magen retas, de blir illamående och kräks, får inte behålla varken mat eller vätska. En vecka av svält, smärta och uttorkning innan hon äntligen skulle få slippa undan var inte hur jag ville avsluta Trollans fina liv, så jag tog ett av mitt livs svåraste beslut.

Jag fick träffa henne först. Gosa med henne, se henne vara nästan sitt vanliga pigga och nyfikna jag på grund av droppet och smärtmedicinen hon fått. Ta några sista bilder på min skenbart piggare kissekatt. Sedan fick jag hålla i henne då hon först fick ett sömnmedel och blev dåsig, låg slapp och lugn i min famn. Till sist var jag tillräckligt redo, och vi gav henne den sista sprutan. Hon försvann från mig medans jag höll hennes sammetsmjuka päls mot min kind.

♥ ♥ ♥ ♥

Jag har svårt att tänka på något annat just nu. Skolan känns totalt ointressant och mina känslor kommer och går… Helt okej en stund, kan andas normalt, prata, skratta, tänka, göra saker… Sen kommer en våg av smärta, känslan av att hon aldrig kommer tillbaka. Vetskapen att mitt lilla busfrö med den mjuka pälsen aldrig mer kommer springa mot mig när jag kommer hem, komma farandes runt ett hörn i lägenheten eller rulla sig i vårsolen på balkongen.

Hej då min älskling. Du var en riktig solstråle i mitt liv, och fastän du inte längre finns hos mig kommer du alltid att finnas i mitt hjärta. Jag är så glad att jag fick ha dig hos mig den tid jag fick, att jag fick lära känna din nyfikna lilla själ. Hur många tårar jag än fäller nu så har du gett mig så mycket glädje, så många leenden och skratt, att det är tusen gånger värt det.

IMG_7023 IMG_1677 IMG_7468 IMG_5376 IMG_5740 IMG_5818

Annonser

Kommentera gärna! :)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s