(Icke-) Planering och ett tack från hjärtat.

När jag kom hit (till St John’s) var jag superpeppad på att börja med mitt exjobb och planera upp tiden så att det inte skulle vara stressigt och att allt datainsamlande skulle vara klart minimum en månad (gärna två) innan min hemfärd till Sverige… Men när man jobbar med andra får man inte alltid den tidsplan eller planering man vill, och några missförstånd senare är stressen ett faktum.

Jag ska ju analysera ett mineral som heter apatit uppifrån Kiruna där det hänger ihop med järnmalmen. De senaste två veckorna jag jag därför varit flat out upptagen med att plocka fram mina apatitkorn, gjuta in dem i puckar av epoxy, polera fram kornens yta och ta två typer av bilder på dem, allt i preparation för den första delen av min datainsamling, dvs punktvis kemisk analys, som ska göras med en s.k. electron microprobe imorgon och en vecka framöver. Jag har precis blivit klar med bilderna (vilket för mina korn blev mycket mer komplicerat är det tydligen brukar vara, typiskt va?) så i ikväll ska jag planera var på kornen vi ska göra mina punktvis analyser, för då är det bara att programmera in det i datorn imorgon och sen tuffar maskinen på under helgen. 🙂

Jag tänker inte ljuga och säga att det varit två roliga och lättsamma veckor, för jag är less på att allt ska vara perfekt på sociala medier. Verkligheten ser inte ut så, speciellt inte i sluttampen av en civilingenjörsutbildning. Det har varit jobbiga veckor med sena kvällar, lite sömn, mycket ilska och frustration, och väldigt lite tid över för ”onödiga” saker som att laga mat och träna, vilket såklart också bidragit till att jag sett svart på situationen och inte velat skriva om det.

Men jag har tur, för jag har några riktiga stjärnor i mitt liv som på olika sätt peppat, stöttat och lyssnat på mig när jag ventilerat min frustration under de här veckorna, så att jag varje dag lyst upp i minst ett leende eller skrattat rakt ut. Ni, mina vänner och familjemedlemmar långt borta, som genom Facebook, Snapchat, Instagram, Whatsapp eller Skype påmint mig varje dag att livet inte är så farligt även när jag varit nere, ni är guld värda och jag tvivlar på att ni vet hur mycket era små fåniga kontakter betytt och betyder för mig just nu.

Tack. ♥

IMG_4228

Bild jag tog under en kustpromenad i februari.

Annonser

Kommentera gärna! :)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s