Politiskt korrekt – mina tankar

Jag jag följer inte tidningarna eller TV-nyheterna slaviskt, men då och då kastar jag ett getöga på de största tidningarna för att se vad de skriver om och vad som sker. Läser lite här och lite där, men fastnar ofta för debattartiklar då jag finner det intressant att se hur folk resonerar och tänker i vissa ämnen. Ibland sker då, som nu, att jag känner ett stort behov att skrika rakt ut. Att ruska om författarna ordentligt och säga åt dem ”Tänk efter människa, innan du skriver saker!”.

Det finns många saker här i livet, samhället och på jorden över huvud taget som jag stör mig på. Många saker som gör mig upprörd och ledsen och som jag skulle vilja var på ett annat sätt en de är. Men om jag ska hålla mig till I-landsproblem och sånt som gör mig oroad över intelligensen hos folk i allmänhet, ja då hamnar nog politisk korrekthet högst upp.

Jag har just läst en artikel på DN’s hemsida, där en debattör beskriver sin ångest över att politisk korrekthet inte längre ses som en bra sak och över att ”högerextremismen” tar stora steg framåt i många länders politik. Det senare tänker jag inte skriva om eller kommentera nu, då det är den politiska korrektheten som gjort mig upprörd idag.

Hon jämför högerns frammarsch och PK’ns popularitetsdal med tiden före andra världskriget, och beskriver på ett väldigt känslosamt och effektivt sätt hur detta skrämmer henne. ”Tänk efter människa!” vill jag ropa.
Vad är PK, och varför ska vi värna om det? PK är någon slags flummig medelväg man ska hålla i konversationer och åsikter så att man inte stöter sig med någon förutom de, som genom majoritetsbeslut, redan pekats ut som ”avstickande” i sina åsikter. De som inte håller med ”den stora massan” kan man se ned på och säga att de tycker fel eller att de är någontingistiska, anti-vad-det-nu-kan-vara och liknande epitet.

Politiskt korrekt är enligt mig ett idiotiskt sätt att förhålla sig till saker, och en dålig sak att uppmuntra. Det vi i själva verket uppmuntrar är ju isåfall att folk ska sluta tänka själva, att bara de åsikter som ”alla” är överens om är ”okej att ha”. Genom att verka för PK, verkar vi för något som på engelska kan uttryckas som mob-rule. Det betyder att majoritetens röst får bestämma vad vi ska tycka, vad som är rätt. Jag har mina egna åsikter, och även om de inte stämmer överens med dina, så skulle jag för allt i världen inte vilja ta ifrån dig rätten till dina åsikter.

Den största oenighet jag har med folk som uppmuntrar till PK är dock en annan. Det är den förbannade, ursäkta att jag svär, hög med skuldkänslor som ska prackas på oss som inte vill vara eller tycka PK. Detta att vi är elaka och okänsliga människor som inte bryr oss om andras känslor eller åsikter eller situationer bara för att vi inte ber om ursäkt för vad vi säger och tycker.

Jag bryr mig. Jag har medkänsla. Jag vill hjälpa. Men jag vägrar nedvärdera mig själv, mina åsikter och mina logiska resonemang för att genom någon magisk medelväg uttrycka mig på ett sätt som gör att ingen i hela världen känner sig stött. Om jag skämtar så är det just det. Ett skämt. Jag menar det inte på riktigt, och den enda anledningen till att jag sa det var för nöjets skull, inte för att uttrycka hat eller överlägsenhet.

PK är en riktig sörja. Så fort man börjar sylta in sig så sitter man fast. För det går inte att prata utan att möjligen stöta sig med någon. Det enda sätt man kan uppnå det är genom att vara tyst.

Politisk korrekthet är baserat på känslor istället för reson och logik, och en sorts naiv tro att världen i stort är precis som i Sverige. Jag har bott utomlands i ett väldigt annorlunda land. Sverige har kommit långt i många delar av social utveckling: jämställdhet mellan könen, uttrycks- och åsiktsfrihet, tolerans mot olika sexuella läggningar för att nämna några.
Det finns länder i världen där de utför dödsstraff för homosexualitet och utfärdar 80 piskrapp på kvinnor som blir våldtagna därför att de inte hade 5 män som såg det och kan vittna att det var en våldtäkt. Världen fungerar inte som Sverige. Lagsystemen är ofta korrupta.

Ni som förespråkar PK, tänk på det. Människor med annorlunda bakgrund har annorlunda tankesätt och annorlunda åsikter. De vågar öppna munnen om de känner sig ”förfördelade” av våra lagar och traditioner. Vi kan inte fortsätta skuldbelägga oss själva för att vi (med våra lagar, våra traditioner, i vårat land) råkat stöta oss med någon som flyttar hit utifrån. Vi kan inte fortsätta skuldbelägga den våldtagna kvinnan för att hon hade kort kjol, den knivhuggna mannen för att han promenerade på fel gata enligt MC-gängets regler. Ju mer vi ger desto mer kommer de som vill att ta. Att vara PK fungerar inte i de situationerna därför att till slut kommer vi då att be om ursäkt för att vi lever.

Jag tänker inte be om ursäkt. För mig är mitt liv värt mest, precis som ditt är för dig. Jag vill leva det livet fritt, utan rädsla och utan att ges någon form av kollektiv skuld för att jag har egna åsikter.
Olika åsikter föder intressant diskussion och möjlighet till utveckling för alla, men inte om den ena parten ständigt ber om ursäkt och frågar den andre om den eller den åsikten är ”okej”. Då finns ingen diskussion, bara en sned maktförskjutning skapad av skuld. Därför är jag emot PK.

Annonser