Kroppsutsmyckning

Som en av mina väninnor sa till mig på festen i lördags: människan har i alla tider smyckat sin kropp, med färger, tatueringar och piercings.

Jag har alltid tyckt att det är lite coolt med piercings och tatueringar, samtidigt som det väldigt lätt blir osmakligt eller opassande. Jag försöker alltid att applicera tankesättet to each his/her own vilket helt enkelt betyder att vad som är rätt för en person kanske inte är rätt för en annan, men att man inte ska döma folk som idioter bara för att man inte har samma ”rätt” som dem.

Jag har exempelvis aldrig förstått mig på detta med sleeves, ni vet när man tatuerar hela armen med en myriad av motiv ner till handleden? Jag tycker att det är överdrivet och ser ganska meningslöst ut, oavsett hur många motiv med ”djupt bakomliggande orsak” som gömmer sig i mosaiken. Dessutom gömmer det oftast den naturliga skönheten och ståtligheten i den mänskliga kroppens muskeluppbyggnad.
Men jag vet att det är många som tycker att sleeves är det coolaste som finns, att det är jättesnyggt och är ett perfekt sätt att binda samman alla de meningsfulla tatueringar man vill göra. Jag kommer troligen aldrig att göra en sleeve, men jag tänker heller inte fördöma någon som har gjort en eller vill göra en.

Däremot har jag sett en typ av tatuering som var otroligt snygg, på en riktigt välformad och synligen vältränad tjej på en dans för flera år sedan. Hon hade en ranka, med blad och taggar här och där, som slingrade sig från hennes ena fot, längs utsidan på benet och höften, upp längs sidan på kroppen och så ut över axeln och ner längs utsidan på armen (hon hade shorts och linne på sig, så man såg mycket av den ^^).
Så himla snyggt och häftigt, den accentuerade verkligen hennes snygga kropp.

Inte lika utsmyckad som denna, men detta koncept gillar jag.

Onward to piercings. Som jag skrev ovan så har mänskligheten tagit hål i och hängt smycken på sin kropp i alla tider och kulturer. Olika saker anses olika tilltalande i olika sammanhang och samhällen, vilket under min uppväxt och tonårstid tydliggjorts av åsikterna om håltagning, piercing, hos ”oss ungdomar” och ”de vuxna”. Den nya generationen och den äldre mer konservativa generationen som ni vet och troligen också känner igen.

Men även hos oss ”unga och äventyrslystna” går åsikterna isär, vissa tycker tusen piercingar i ansiktet är det snyggaste sedan högklackade skor, och andra tycker att något mer än ett hål i varje öra är extremt och ”rebelliskt”. Jag personligen har flera hål i båda öronen, och är sugen på fler ändå. Jag gillar örhängen. 😉 Jag kan tycka att en ring i ögonbrynet/läppen/näsan kan vara riktigt snyggt på rätt person, att en tungpiercing är roligt och coolt, och att om man som tjej (sorry boys) har en snygg mage så är det otroligt vackert med en navelpiercing.

Men vissa saker har jag aldrig förstått mig på. En ”nos-ring” genom mellanväggen i näsan tycker jag oftast är lite konstigt, sure det är kul på fest och så, men i andra sammanhang exempelvis jobbsök? En ring genom skinnet på insidan överläppen (framför framtänderna) tycker jag mest ser smärtsamt ut och bara tanken att ta hål rakt igenom klitoris som vissa tjejer gör får det att krypa i skinnet på mig. Det måste ju göra otroligt ont?!
Jag har heller aldrig förstått poängen med säg, 15st olika piercingar i ansiktet, alltså ögonbryn, näsa, läppar, kinder, samtidigt. Jag tycker det blir för mycket, och ansiktets naturliga skönhet döljs istället för att framhävas.

Som jag skrev tidigare så dömer jag självklart ingen för att de har en piercing eller tatuering bara för att jag själv inte skulle vilja ha den, eller förstår varför de vill ha den. Jag har flera vänner, bekanta och familjemedlemmar som har en eller fler av de saker jag nämnt att jag inte ”gillar”, men det betyder ju inte att jag ser ner på dem eller tycker om dem mindre för det!
To each their own. ♥

Vad tycker ni om piercingar och tatueringar?

Är ni blankt för eller emot, eller är ni som mig och tycker att vissa saker är snyggare än andra? 😀

(Bilderna är inte mina utan funna via google. Klicka på dem för att komma till bildens hemsida.)

Skolstarten – mina tankar

Idag vill jag dela med mig av några tankar kring det här med skolstarten, med anledning av vissa observationer jag gjort de senaste dagarna.

Min första observation gjorde jag i förrgår när jag var på väg att köpa brädor till min balkong, och körde förbi gymnasiebyn här i Luleå. Detta var på förmiddagen, en busslast med elever hade precis lämnats av vid hållplatsen och kom gåendes mot min färdriktning på trottoaren. Jag slogs då av en otrolig lättnad. En lättnad över att jag inte behöver starta gymnasiet nu, och att när jag gjorde det för ca 9 år sen (!!) så var det inte i Sverige.

Men varför i hela friden då?! kan man fråga sig. Det finns flera anledningar, men de kokar samman till ungefär en sak. Kläder. När jag såg alla dessa gymnasieelever, uppklädda i antingen snygga moderiktiga kläder eller extrema ”typ-kläder” som goth och annat, så blev jag så lättad att jag inte behöver gå igenom den press som ungdomarna känner över sina klädesval och sociala kamper om popularitet att det nästan skrämde mig. Men utan att ljuga så kan jag säga att jag faktiskt får ont i magen vid tanken på att gå igenom den djungel som ditt val av kläder i gymnasiet är här i Sverige.

Och jag blev otroligt tacksam att jag fick gå i en internationell skola där alla kom ifrån olika länder och sociala bakgrunder, och där vi hade skoluniform. Vi hade också en social djungel, och vi stylade våra uniformer enligt våra personligheter så gott vi kunde, men när alla går i ljusblå skjorta med logga och mörkblå tygbyxor eller -kjol (som skulle täcka knäet), så kan man bara göra så mycket. Och allt blir mycket mer beroende av din personlighet.

Det jag vill säga är att jag är sjukt imponerad av de svenska ungdomar som börjar gymnasiet nu, oavsett årskurs. Imponerad av det mod som det tar att välja kläder, gå till skolan, och navigera alla tonårsdraman som finns där. 

Min andra observation gjorde jag i morse, på Facebook. Det var sångaren Danny Saucedo som hade skrivit två texter på sin ”fan page” om just skolstarten. Två peppande texter till alla ungdomar som ska börja skolan, i vilka han uppmanade dem att ha ett mål. Han skrev att om man har ett mål att kämpa mot, så blir skolan och den djungel som det sociala livet är för en tonåring, mycket lättare att ta sig an. En väldigt bra och uppmuntrande text, som tillochmed berörde mig som ska börja mitt femte år på universitetet och tredje året på min valda utbildning.

För det är viktigt med mål. Jag var ganska mållös när jag flyttade hem till Sverige, hade precis gett upp/lagt på hyllan den ambition jag jobbat mot sen jag var 14 och var tvungen att göra mina första ämnesval i skolan i Dubai: att bli veterinär. Jag hade pluggat i 5år samt jobbat som assistent på en klinik i ett år för att kunna läsa till veterinär i Sverige. Efter mitt sabbatsår ändrade jag mig, och skulle bli något annat. Mamma tipsade om civilingenjör. Hög utbildning, examensbeviset öppnar dörren till de flesta jobb, det spela inte så stor roll vilken inriktning man väljer.
Jag höftade på Rymdteknik. Det lät coolt tyckte jag (och ni skulle bli förvånade om ni visste hur många som söker till den utbildningen som anger det som anledning!). Det var inte rätt för mig. Efter två år bytte jag, och hittade något jag var intresserad av.

Nu har jag ett mål. Civilingenjör i Naturresursteknik, inriktning Malmgeologi och Miljögeokemi numera känt som Malm och Mineral. Och nu jävlar ska jag nå det!

Ibland kan det ta några år av arbetande mot olika mål innan man hittar det man slutligen uppnår. Men resan mot ett mål är nästan viktigare än att uppnå målet i sig. För att man lär sig så otroligt mycket under tiden, om världen, om olika ämnen, och framför allt om sig själv.

Poliskontroll

Efter den sista dansträningen idag hittade jag ett sms från en kompis som varnade för att polisen gjorde fartkontroll på en viss plats på vägen hemmåt. Tänkte att jäklar nu ska jag INTE glömma bort det så fort jag sätter mig i bilen och åka dit ändå. Det tog typ 2min inna jag glömde det istället >_>.

Så på vägen hem så kommer jag till en liten kulle, och när vi kör precis över krönet så står en polis och viftar in mig till sidan av vägen.

Faan också, panik-moment!! Hur kunde jag glömma det!? Ja för det gick kanske lite fort, hann inte riktigt se på hastighetsmätaren innan jag bromsade och körde till kanten…

Jag tycker egentligen att det är lite löjligt att ens första reaktion till att se polisen är panik, istället för trygghet som det borde vara, men man av någon anledning tror man alltid att man gjort något fel när man får syn på polisen. Kan ni fatta min lättnad när han polisen säger ”körkort och nykterhetskontroll” ?!! 

Så jag hoppar ur bilen och tar fram körkortet från väskan i baksätet, lugnet börjar återställa sig innuti mig. Så är det dags att blåsa, och jag får mitt andra silly moment på några minuter (mitt första var paniken över att bli stoppad av polisen).

Helvete, tänk om jag inte blåser rent?? Jag har ju tränat bara, hoppas att det inte blir något av min proteindrink..!

Ehh..hallå? Hjärncellerna är ni på semester eller?? Jag har inte druckit alkohol på flera dagar, blev inte aspackad när jag gjorde det, och dessutom: hur faan skulle en proteindrink få mig att blåsa onykter?!

Ibland blir jag fascinerad över hur otroligt knäppa mina tankar kan vara, men jag tror att tankarna när jag åkte ifrån den där kontrollen ikväll (ja självklart blåste jag rent utan problem, va faan…) var att detta nog ändå tog priset. Tänk om jag inte blåser rent… Tss! In the words of Baloo: störtlöjligt! ^^